I går måndagen den 14 oktober slutade N’tzu sina dagar. Det var ett tungt beslut men samtidigt inte svårt att fatta. Det var så dags. I början på förra veckan var hon fortfarande pigg. Blicken var klar och hon rörde sig relativt bra. Hon drog sig inte för att hoppa upp i fönstret och vandra omkring bland växterna och hon både åt och drack. Men se’n gick det plötsligt väldigt fort. Hon blev vinglig och slutade äta i lördags slutade hon också att dricka. Hennes blick blev matt och introvert. Jag gav henne vatten med pipette men till slut ville hon inte svälja. Måndag em fick jag tid hos veterinären. Hon fick somna in lugnt och fint på Rembackens veterinärklinik. Veterinär Thorsten Muley  hade förberett rummet med dämpad belysning och levande ljus. Det var lugnt och rogivande och jag kunde hålla om henne hela tiden. Ett stort och varmt tack till Thorsten och Ann-Sofhie som jobbade i receptionen den här eftermiddagen. Och Thorsten,  jag ska göra som du sa - inte glömma utan minnas! Det var fina ord - du ville trösta men att trösta är inte så lätt i en sådan situation.

Det är tungt när någon man tillbringat nästan 20 år tillsammans med försvinner ur ens liv även om det för andra kanske verkar konstigt - det är ju bara en liten katt. Men hon var länken till ett annat liv och en annan kontinent som nu försvann. Vi har varit med om mycket hon och jag tillsammans. Hon var en enastående katt som aldrig lät sig bossas av birmorna men som aldrig utnyttjade sin totala överlägsenhet. Hon struntade blankt i de andra och levde sitt eget liv för sig själv efter det att  hennes  syster Cookie gått till de sälla jaktmarkerna redan för sju år sedan. Och birmorna visade henne all respekt genom att sluta upp i cirkel omkring henne när hon vilade på golvet här hemma innan vi skulle åka till veterinären. Ingen rörde henne eller visade någon tendens till att vilja göra henne illa. Har aldrig sett ett sådant beteende tidigare i en grupp. Det var som om de tog ett sista respektfullt avsked av henne.